Tänk vad lite regn kan göra. Hade det inte varit för regnet hade jag nog inte hittat hit. Eller, nja, det var nog en halv sanning… Det finns en del andra saker som lockar hit mig också, det måste tillstyrkas. Ibland kan skrivande vara till hjälp då man redan har utnyttjat sina vänner och familj till fullo… Den som sitter i samma båt vet vad jag åtsyftar. Nåväl. Dags att börja denna skrivanderesa och se vart jag hamnar.
Idag är det söndagen den åttonde juli och regnet fortsätter envist att falla utanför mitt fönster. Fördelen med regn är att inomhussysslor vinner full acceptans utan att man behöver känna något dåligt samvete. Å andra sidan är vädret aningens deprimerande och det känns ju inte för inspirerande att ta tag i en massa saker. Hela året går man och väntar på sommaren och skapar förväntningar om en solig och fin sommar med några enstaka dagar som fylls med regn. Hur ofta inträffar det på en skala? Inte särdeles ofta. Jaja, är bara att gilla läget och göra det bästa av situationen. Nog om väder och vind.
Dåligt väder skapar ju tid för eftertanke också visserligen (nu var vi åter i väderdiskussionen….). Tankar som berör området kärlek och jakten på mr Right. Verkar som det finns en hel del grodor att kyssa… Eller om det finns någon man kan kalla mr Right? Egentligen är jag ju inte för det här med att det finns en person som är den rätta, utan tror att det finns någon som är rätt i varje livsfas som man befinner sig i. Med detta menar jag inte att man ska byta efter varje livsfas utan att man likväl kan ha samma om man går på samma stig genom livet. Det jag vill säga är att den som är ensam eller är separerad har möjlighet att hitta fler mr Right genom livets resa. I min värld pågår fortfarande ett sökande. Eller jag vet inte om det är ett aktivt sökande egentligen. Många gånger räcker det att spendera en stund (vill inte gå in på hur länge) med en person för att det ska räcka för att avgöra om denna är intressant eller ej. En liten kommentar eller ett beteende kan göra att personen blir ointressant i mina ögon. Ibland vet jag inte vad det är som gör det hela. Kan tänkas att man är kräsen, men varför ska man inte vara det? Man lever ju bara en gång, varför lägga en massa tid på något som är ointressant? Tycker att många kastar sig in i saker av ren rädsla för ensamheten. För visst låter ensamhet läskigt? Samhället är ju uppbyggt på tvåsamhet och att vara ensam ses som något ”negativt” i längden. Även om det kanske vore bättre för vissa att våga kasta sig ut i världen och försöka uppleva den själva. Åtminstone tills de har hittat sig själva. Jag förnekar inte att det är trevligt att dela sina upplevelser med någon. Haken är att upplevelserna (i alla fall vissa) bör ju delas med någon speciell. En annan fundering som hör till ämnet, men som inte är direkt kopplat till det som nyligen nämnts, är jakten på det svåråtkomliga. Varför är det svåråtkomliga intressantare än det man vet finns att tillgå? Ibland vore det kanske bättre att ta det som är enkelt att få och förstå, om inte annat spar det tid. Är det lika roligt då? Finns det risk att man tröttnar? Eller det är ju en risk som hänger över en hela tiden, när man väl fångat bytet kanske det inte är lika intressant som tidigare. Ahhh, varför ska det vara så komplicerat hela tiden! Ibland önskar man att det skulle finnas en offknapp att trycka på när det börjar bli för mycket. Eller så är det ett kvinnligt fenomen att älta och analysera….
